Sakta... sakta...

... kommer marken fram... hundarna är överlyckliga och helt prilliga när vi äntligen kan gå den långa... helt vanliga promenaden. Det är ju flera, flera månader sedan Ceci kunde sitta på sin fjäderbeprydda utsiktsplats och spana efter den lede fi... eller helt enkelt bara tigga godis.

Hemma på tomten bryr sig vårlökarna inte om att det ligger snö kvar,
vi ska bara upp... kom igen
Ingen vårtrötthet där inte... och överallt spirar det.

Det blir fort mycket vatten i skogen så det gäller att ha vattentäta och varma stövlar, för det är inte varmt i marken än. Men såå skönt att snön är borta.

Jag trodde nog ett tag att vi skulle få ha snön kvar fram till midsommar... men icke sa nicke.

Idag har vi... jag och vovvarna... varit ute på klubbens spårmarker för att reka spår inför vårens första spårtävling. Måste ju erkänna att jag för en gång skull gick vilse!!!

Man ska inte gå spår och prata i telefon samtidigt, ingen koll på varken träden eller riktningen trots kompass.
Ja ja... jag har ju bara gått detta spår ett antal gånger under de senaste 3-4 åren så det kan väl vara ok att gå vilse... eller???

Hundarna var heltossigt lyckliga över att få komma ut i den skogen också, det finns ju så mycket gott som kommer fram i tö.

Sigge hittade ett spår som han följde ett tag och till slut var jag tvungen att kalla in honom, det visade sig sedan att mina klubbkamrater varit där och lagt spår och vi stötte plötsligt på spårhunden Puma med husse i släptåg. Hon fick redigt med störning på sitt spår... men hon brydde sig inte om det utan plockade alla pinnar och kom fram till slutet. Duktiga Puma.
Nu ska vi strax krypa upp i soffan och mysa lite till Körslaget.